Ett ämne som har diskuterats av och till inom politiken sedan 70-talet är det som då kallades Medborgarlön och idag kallas Basinkomst.
För den oinvigde innebär detta helt enkelt en summa pengar som staten betalar ut varje månad till varje medborgare. Beloppets storlek och villkor utgör en debatt i sig, men grundtanken är att alla medborgare får ett och samma belopp motsvarande minst existensminimum.
Debatten under åren har lite överdrivet låtit så här:
– Basinkomst är bra för alla!
– Nej det skulle aldrig fungera!
– Joho!
– Nähä!
– Joho!
– Nähä!
Skämt åsido så är det sällan man hör de verkliga argumenten mötas i annat än ett ömsesidigt avståndstagande i debatterna, och jag ska därför skärskåda båda parter med hjälp av Empatism nedan.
Man kan ha många olika skäl till att vara för eller emot basinkomst. En del kan vara rent personliga och baseras på de egna behoven eller vilket samhälle man vill ha. Andra ser det mer som ett nollsummespel med utgångspunkt från nuvarande sociala system och samhällskostnader.
Det första man bör göra är att förstå sin egen ståndpunkt i frågan. Har jag själv eller någon närstående allt att vinna och inget att förlora – eller är det precis tvärtom? Hur påverkas jag personligen av konsekvenserna av basinkomst?
Svaren på dessa frågor kommer att avgöra vilka argument du anser viktiga respektive oviktiga i debatten.
Nästa sak man bör göra är att försöka utröna samma sak när det gäller motparten i debatten. Det kommer ju att avgöra vilka argument denne anser viktiga respektive oviktiga i debatten!
Detta är dock inte lika lätt att göra men man kan dels få ledtrådar av hur den andre argumenterar, och man kan dels använda alla de empatiska projektioner som man kan komma på.
Om man håller sin argumentation där motparten är som mottagligast så kan en konstruktiv diskussion uppnås istället för ett ömsesidigt avfärdande.
Det tredje man bör göra är att försöka förstå alla som är inblandade i ämnet som diskuteras – vilket i detta fall är samtliga medborgare. Här är det helt avgörande hur väl utvecklad ens empatiska projektionsförmåga är för att man ska ha någon nytta av den.
När den ena parten ser ordet basinkomst så kanske den ser harmoniska, glada och kreativa människor i ett blomstrande samhälle. När den andra parten ser ordet basinkomst så kanske den ser likgiltiga, försoffade och stagnerade människor i ett samhälle som har upphört att fungera.
När dessa två diskuterar basinkomst kommer de att tala förbi varandra tills de kan mötas i en någorlunda gemensam bild. De kan fortfarande ha motsatt uppfattning om det är bra eller inte, men de talar inte längre förbi varandra.
Här kan man alltid utgå från den (förhoppningsvis) gemensamma uppfattningen om sakernas tillstånd just nu, och sedan steg för steg närma sig den förändring som basinkomst utgör. Längs denna väg blir det uppenbarare om och när den gemensamma uppfattningen delar sig.
Man kanske kan bli överens om att dagens sammanlagda sociala trygghetssystem skulle kunna döpas om till ”basinkomst efter prövning”. Nästa steg kan vara att diskutera prövningsförfarandet kontra en allmän basinkomst för alla under en viss inkomst, osv.
Vad som framkommer när man diskuterar varje enskilt litet steg mot basinkomst blir helt andra saker än när man diskuterar införandet av en fullt utbyggd basinkomst för alla medborgare, och man får därmed en tydligare bild av vilka meningsmotsättningar som finns längs vägen och vad de består av.
Detta tydliggörande gynnar i själva verket båda parter, då de därmed kommer närmare den gemensamma verklighet som är nödvändig för ett demokratiskt beslut i frågan. Att istället bara envist hävda sin subjektiva syn på ett fullt utbyggd basinkomstsystem leder knappast till en konstruktiv debatt.
Det räcker som vanligt med att bara en av parterna använder Empatism i debatten för att förändra den till det bättre.