Det är långt ifrån alla som vill tillämpa Empatism i debatter.
De som njuter av själva kraftmätningen och har detta som självändamål. De som enbart vill öva retorik. De som helt enkelt inte vill förstå motpartens känslor även om de skulle ha förmågan att göra det. De som är livrädda för att släppa greppet om den egna uppfattningen för att vidga sitt perspektiv.
Ja det finns många anledningar för den som inte alls vill. Och det kan finnas goda skäl till det.
Användandet av Empatism har ett underförstått syfte, nämligen att debatten ska bli konstruktiv och leda till lösningar som båda parter kan acceptera. Om man inte har detta syfte med sitt debatterande vill man naturligtvis inte använda Empatism i debatten.
Detta kan vara nog så viktigt att klargöra om man möter en sådan debattör eller själv är en sådan. Att säga rent ut att man inte är intresserad av lösningar som motparten kan acceptera utan enbart vill framhäva skillnaderna mellan den egna och motpartens uppfattning.
Om den ena parten då använder Empatism i debatten blir det oerhört mycket svårare för motparten att få debatten att handla om dessa polariserande skillnader.
Det är därför fullt tillräckligt om bara en av parterna tillämpar Empatism i en debatt för att den ska bli mer konstruktiv.
Det finns dock en omständighet som kan vara till stor nackdel för den som tillämpar Empatism: Om en debatt är så tidsbegränsad att det blir omöjligt att hinna uppnå ett konstruktivt resultat.
Exempel på detta är TV-debatter mellan två personer som styrs av en programledare, och paneldebatter där flera deltagare debatterar flera frågor samtidigt.
Empatism behöver den tid det tar att komma fram till ett konstruktivt resultat i en debatt, och blir därför som effektivast när tiden räcker till för detta.
Empatism fungerar därför särskilt väl i en skriftlig debatt där tiden inte alls är en begränsande faktor.